Det jag tycker är skönast med att ha en blogg är att jag kan skriva vad jag vill utan att någon direkt ska kommentera det, slippa se hur människor reagerar. När man ska säga vad man tycker i "verkligheten" så blir det lätt så fel och ofta tänker jag efter "nemen sådär menade jag inte", men känner då att det är försent att ändra. Då kan det bli missförstånt och ingen lär känna den riktiga Elin. Min tanke i detta inlägget var att förklara varför jag inte gillar komplimanger, många blir både arga och frustrerade för att jag inte bara kan tacka för en komplimang och ta åt mig av vad det är personen försökt att säga.Men jag gillar inte komplimanger, framförallt för att det känns som att personen ljuger mej rakt upp i ansiktet, som att jag är dum i huvudet! Fin?, ehm, jag har en spegel, försök inte att lura i mig vad som helst. Spelar/sjunger bra? Jag har öron också och det finns så sjukt många bättre en mej. Jag är inget jämfört med andra. Och många andra komplimanger som jag ibland kan få höra. Men jag har nästintill inget självförtroende eller någon självkänsla i huvudtaget och det är därför jag inte tror på när ni ger mej komplimanger, jag har fått höra motsatsen av många hela min uppväxt. Jag fick hela tiden höra hur kass, dåligt, patetiskt och värdelös jag var. Idag behöver jag bara se andras blickar och då spelas allting upp i mitt huvud igen, alla ord, slag & hemskheter. När jag får komplimanger spelas gamla delar ur mitt liv upp och jag hör en röst som bara skriker på mig hur värdelös och patetisk jag är. Så jag växte upp och blev min egna mobbare. Det är därför jag kan dra mej till människor som är elaka mot mig för att då känner jag på något konstigt sätt en trygghet? För jag vet att jag inte har något att förvänta mig och när dom försöker trycka ner mej med alla ord så blir jag både ledsen och glad. Jag blir glad för att jag då vet att det inte bara är jag som kan se mina brister och fel, men ledsen för att verkligheten faktiskt är så hemskt.
Rebecca: Du frågade mej denna helg som var om man får gilla mig då jag inte vill att någon ska säga snälla saker, men inte heller elaka saker. Jag kan förklara här, för det är lättare att förklara när jag får sitta här i min ensamhet och klura på det lite. Men jag vill inte att vänner ska säga något snällt för att 1. Jag kan inte ta emot det och tacka. 2. Jag håller inte med. 3.Det känns då som att ni ljuger. Jag har haft vänner som inte behandlat mig särkilt bra, dom sa alla fina saker tills den dagen då jag inte betydde något. Jag var inte värt ett skit. Men ändå så vill jag ju helst inte att ni ska säga för elaka saker heller för lika mycket som jag blir påmind om mitt förflutna i komplimangerna så blir jag även påmind av det elaka. Klart jag vill att folk ska tycka om mej, jag kan få panik vid tanken att alla faktiskt inte tycker om mej . Det är så svårt att förklara då jag inte heller vet riktigt varför jag kan bli lite irriterad o smått sur av komplimanger då ni alla bara menar väl, kan ofta känna mej som ett "tyckasyndomobjekt". Men jag vet att skulle jag inte fått någon komplimang heller så skulle jag blivit besviken för det med. Jag är knepig, jag har så mycket som jag alltid går runt och tänker på, min hjärna tänker dygnet runt på allt och ingenting. Jag tänker så mycket men säger nästan aldrig vad det är jag egentligen tänker, jag säger något dumt istället för att underhålla lite. Och då kan det lätt koka över då jag går runt och irriterar mej på allt och inte kan uttrycka mina tankar och känslor. Och då blir jag bara arg och frustrerad. Det är därför jag ibland kan bli så otroligt arg, bara för att jag känner mig missförstådd, att ingen förstår vad det är jag går runt och tänker på hela dagarna, hur jag lever i mitt förflutna och inte kan släppa all negativ energi jag fått kastad mot mig. Egentligen är jag en väldigt possitiv person, men den personen har ni aldrig fått lära känna, för jag tappade bort den delen av mig för ganska länge sedan. Förlåt för detta långa inlägg, men hoppas det svarade på lite av era tankar och funderingar och att ni såg det som lite intressant.. Ni är fina, och ni alla mina vänner betyder så otroligt mycket för mig, ni behöver inte ge mej komplimanger för att jag ska känna mej älskad utav er. Fast att det känns som helt omöjligt att lilla jag har haft så tur med vänner. Känner ofta att jag inte förtjänar sånna som er, ni är bra !
